Robinson var bra när..

TV4 sparkar ikväll igång den x:te säsongen av såpan Robinson. Paolo Roberto är programledare för andra säsongen i rad och även i år ska det bli den ”hårdaste tävlingen någonsin”, för omväxlings skull. Det brukar heta att det var bättre förr, och i fallet Robinson stämmer det verkligen. Robinson var bättre när:
  • Anders Lundin var programledare. Han kan ju inte sjunga på Skansen, men leda Robinson, det kunde han.
  • Deltagarna inte var företagare som ville stärka sin egen image med några veckor på en öde ö och sedan tjäna storkovan när de kom hem.
  • Robinson-Kent var med, mannen med yxan. Mannen som fölorade den första finalen mot en polis som senare gifte sig med en av Sveriges märkligaste deckarförfattare.
  • Det delades ut ett par hönor som pris i någon tävling, och moralen började spela deltagarna ett spratt. Det man åt hemma var moraliskt fel att äta, bara för att man ”lärde känna” djuret.
  • Ett myggnät var det bästa som hänt.
  • Nya namn och uttryck myntades. Robinson-Jesus måste ju vara ett av de bättre såpanamnen alla kategorier?

Som ni noterar är jag ju totalt ointresserad av Robinson. I alla fall nu. Trots allt kan jag inte låta bli att titta. Man skäms. Lite.

Korrekturläsning.

Läste igenom en text som kommer att gå i tryck under den närmaste tiden och blev stundom förvånad över vad jag sagt. Kanske inte så förvånad över sakinnehållet utan snarare över hur jag sagt det. Okej, det låter annorlunda i textform, och det beror mycket på journalisten, men man låter inte likadant i tal och skrift. Det är ungefär som att jämföra en rikssvensk och en finlandssvensk. Rikssvensken uttrycker sig på ett helt annat sätt.

Live från tåget.

God morgon världen. Laihela heter nuvarande station, InterCity 44 heter tåget. Helsingfors heter slutdestinationen. ńr alltså på väg på Arkadia 2011, tillsammans med andra inbjudna riksdagsvalskandidater, från både SFP och de övriga riksdagspartierna (sannfinnarna undantaget). Det här med tågresor från Vasa slår aldrig fel. Stopp på tre stationer innan Seinäjoki och sedan full fart ner till hufvudstaden.

Tudelat.

Haribos persikor i en skål och Biggest Looser på tv, paradoxalt? Imorgon drar jag till Helsingfors, för andra gången på fem dagar. Det har aldrig hänt förr, kan jag säga. Det blir dryga åtta timmar tåg och sex timmar utbildning. Fantastiskt!

Kalla fötter.

Det har tydligen blivit höst här i Vasa också. Tydligaste tecknet är att fötterna vägrar bli varma efter en så pass lång promenad som 200 meter. Sedan hade någon stolle glömt upp fönstret på kontoret också. Det hade alltså blåst in friska vindar från syd i tre dagars tid. Samme stolle envisas med att inte köpa nya skor, han springer runt med tygskor på fötterna. I oktober. Stollen har också mage att beklaga sig i ett blogginlägg. Stollen får kalla fötter i dubbel bemärkelse.

..och den ljusnande framtid är vår!

Det var minsann inget misstag att offra två dagar för att åka till Tallinn på partiets framtidskonferens. Vi var 230 partiaktiva, och hade kunnat vara många fler. Programmet var givande, människorna trevliga, åsikterna många och skratten hjärtliga. Från det att vi klev på Viking XPRS på Skatudden på fredag förmiddag tills dess att vi klev av samma båt igår kväll var vi en enad front.

  

Det kommer vi garanterat att spinna vidare på, vi kommer att gå in i riksdagsvalet som partiet som vågar lyfta upp de där svåra frågorna och som vågar försvara svenskans ställning.

  

Ole Norrback, mediestrategen Totte Cederlund, partistyrelse och kanslipersonal såg till att vi fick en helg som vi behövde. Vi fick den där boosten, framtidstron och det där självförtroendet vi alla behöver för att göra ett bra val i vår.

  

Precis som många andra kommer jag att ha samma fras rungande i huvudet under kampanjen. En fras bestående av en förkortning och två ord. En fras som betyder så mycket.

  

SFP vinner valet!