Granen är klädd, klapparna inslagna och skinkan i ugnen. Nu om någon gång på året är det frid. Julefrid. Hoppas att ni alla får en bra och fin jul. Tänk på dem som har det svårt och på dem som inte längre är med oss. Julen är en tid för tankar och minnen. God jul på er!

Snart sjunker jag ner i soffhörnet på Hultvägen 161 och firar jul. Före det ska jag handla med min kära mor och tillbringa tid på Görans konditori i Rewell Center, tillsammans med den här mannen:

Det är årets mörkaste dag idag. Verkligen. Det hann knappt bli ljust så var det som i en kolsäck igen. Imorgon vänder det, hurra!

Något som gör mig riktigt konfunderad just nu är de roller som vissa personer åtar sig, och som de absolut inte behärskar och fyller. Det känns konstlat och som om personerna i fråga inte axlar de där mantlarna de har. Jag vill bara tala om för personerna att komma ner på jorden, men vill inte. Jag hoppas att de förstår själva.

När jag här om dagen sprang förbi ett dagis under min sedvanliga joggingrunda slog det mig. Det slog mig hur otroligt bekymmerslös man är som liten. På dagisgården höll två små pojkar på att tillsammans knuffa en sparkstötting uppför en backe. Tillsammans kämpade de på för allt vad de var värda, och när de väl var uppe satte sig den ene på sparken, medan den andre ställde sig på medarna. De var kring fyra-fem år och hade gjort något av dagens gärning. På något sätt längtar man tillbaka till den där tiden. Inte för att jag vill återgå till att besöka någon dagmamma, eller dagis för den delen. Snarare därför att man som sparkåkande femåring är väldigt bekymmerslös. Dagarna är rätt inrutade, kvällarna korta, och lördagarna godisdagar. Julen är det absolut bästa som finns på året. Frågan är om man får den där legoborgen man önskat sig, den där radiostyrda bilen eller det där spelet man så gärna ville ha. När tomten väl pallrat sig iväg är julen över, tycker man. Istället väntar ett jullov, med en hel massa lekande och stojande. Man hoppades innerligt att snön skulle ligga kvar till trettondagen, och att det inte skulle bli något töväder. Hölls snön kvar kunde man åka Stiga nedför backarna och slå tennisbollar med rinkbandyklubban på gården tills det blev på tok för mörkt. De där dagarna saknar åtminstone jag ibland. Nu är det ingalunda så att jag har hopar av bekymmer över mig, men samtidigt blir man också en större tänkare, ju äldre man blir. Det jag har lovat mig själv är att jag ska damma av snowracern och pröva den under julledigheten. Den där sentimentala känslan får mer än gärna infinna sig.

På sju omgångar blev det tre oavgjorda och fyra förluster i pidrons ringserie. Jag fick alltså inte vinna någon match under min debutsäsong. Ikväll var det dock riktigt, riktigt nära. Ledning med både 5-1 och 6-3 blev 6-6 i Replot. Replot bistod med årets kallaste lokal, men kontrade med årets bästa dopp till kaffet.

Jag borde ha lärt mig av fjolåret, men gjorde det inte. Ifjol, vid den här tiden, startade jag bilen på Prismas parkering, tog snöborsten i handen, steg ur och smällde igen dörren. Följden blev att bilen låste in nycklarna och lämnade mig på utsidan. Idag hände exakt samma sak. Skillnaden från ifjol var den att varken far eller Jonathan kunde bistå med reservnyckeln. Farmor fick rycka ut. Bilen stod på tomgång på gården, jag satt i ett tämligen varmt trapphus och väntade. Tekniken är fantastisk. Och bilen fantastiskt varm efter att ha stått och värmt i 45 minuter.

Byggde pepparkakshus igår, tillsammans med Malin. Det gick förvånansvärt smidigt. De hembakta delarna passade ihop och hölls också ihop, till min stora förvåning.

Det blev en väldigt lyckad julfest igår, med många goda skratt, trevligt sällskap och dans. Vi förtroendevalda förvaltar en väldigt, väldigt bra kommun. Korsholm står stadigt, och har så gjort i 662 år. Vi ska hoppas att tro att vi gör det i minst 662 år till.

Har precis druckit kaffe med Kai Mikael Eveli, eller Richard, som han egentligen heter. Bland mycket skumt folk i Rewell Center (måste ha varit något slags rekord) satt en yngre konstapel, en yle-reporter, en hemkommen emigrant och jag. Vi är en rätt brokig skara, Nyback, Calle, Eveli och jag, men samtalen är fantastiska och tiden har bevisligen (i alla fall nästan) stått stilla sedan hösten 2006. Väldigt mycket är sig likt, och väldigt mycket kommer förhoppningsvis att vara sig likt framöver också.

Något som skulle få vara sig mindre likt är tvätthögen, den blir liksom inte mindre hur mycket jag än tvättar. Antingen äger man för mycket kläder, eller så går man omkring för ren. Eller..