Matti Hautamäki kan gott beskriva dessa spel. Han hoppade 30 meter kortare i den andra omgången av backhoppningen i stora backen. 30 meter. Ja. Precis. 30 meter. Det gav plats 26, efter att killen legat trea efter första omgången.
Hannu Manninen mäktade inte med hoppandet i kombinerat, Janne Ahonens medaljdrömmar sprack i och med en skada, Tanja Poutiainen var blek i storslalom medan vi inte ens ska nämna längdherrarnas bravader. Det bästa blev en femteplats i sprint, det säger allt. Skidskytten Kajsa Mäkäräinen blev uttagen ett år på förhand och floppade, medan skrinnaren Mika Poutala fick ett felskär i sista kurvan, på väg mot ett guld.
Ljusglimtarna då? De är inte många, men de finns. Aino-Kaisa Saarinens brons på tremilen var ett styrkebesked efter besvikelserna, det samma kan sägas om damernas stafettbrons. Både damerna och herrarna tog brons i ishockey, där damerna stod för den stora prestationen.
En jämn turnering och en styrkedemonstration mot Sverige. Herrarna Koivu och Selänne kommer mest att bli ihågkomna som medlemmar i det lag som låg under med 0-6 mot USA i semifinalen efter 12.46. Men, ett brons kröner ändå framgångsrika landslagskarriärer.
Peetu Piiroinens silver i halfpipe blev den ädlaste medaljen, men också den som faller i glömska fortast. Av de som inte tog medalj imponerade Laura Lepistö mest med sin sjätteplats i konståkning.
Summa summarum, ett klent OS med rekordfå medaljer. Mycket krävs för att vända trenden till Sotji 2014. Både på ledarnivå och bland de aktiva. Semesterresenärerna var för många denna gång. Om fyra år ska nomineringarna vara korrekta och uppladdningen bättre.
Ingen kan säga att Tour de Ski eller ett FM i 25 minusgrader var optimalt för längdåkarna.
Marcus Beijar 