Atomic Swings fantastiska album från 1993 måste vara ett av 1990-talets absolut bästa nordiska album. Det innehåller helt fantastiska låtar som Stone Me Into the Groove, Smile samt de underskattade låtarna Panicburgh City och From Venus to Everyday. Det är låtskrivarkonst på hög nivå, men framför allt är det riktigt, riktigt bra musik.

Nu är jag ju, som jag tidigare påpekat, totalt tondöv och ute på ganska djupt vatten med mitt musiktyckande stundtals. I alla fall får jag höra det, titt som tätt. Ibland håller jag med, ibland inte. Denna gång håller jag inte med alls. Atomic Swing är ett väldigt bra band, som spelar melodisk pop på ett ganska så unikt och osvenskt sätt.

Deras skiva The Broken Habanas som kom för dryga fyra år sedan i samband med en lite comeback är ett underskattat knippe låtar där Venus Addiction och Dreamer’s Battlefield är riktigt bra. Covern på Titiyos Lovin’ Out of Nothing är snudd på bättre än originalet, dessutom.

Så, detta om detta. Nu gissar jag att min skönsjungande vän Jenny kanske har invändningar mot detta, men det må så vara. Även en tondöv kan hitta musikaliska guldkorn 😉