Tror inte att det kan ha undgått mina närmaste vänner att jag är en stor dansbandsfantast. Många, ja nästan de flesta, är totalt oförstående till att jag lyssnar på den typen av musik. Många har hunnit gå med i Facebook-grupper som förkunnar hur mycket man hatar dansbandsmusik.

Jag kan inte sätta fingret på varför jag gillar dansbandsmusik. Jag har alltid gjort det, på något vis. Mor där hemma tenderade att alltid spela någon dansbandskassett eller skiva om helgerna när man var mindre. Detta för att dämpa oljudet som dammsugaren förde med sig.

Sedan dess har dom där låtarna alltid funnits i bakhuvudet. Det är då främst Vikingarna, Thorleifs, Matz Bladhs, Lasse Stefanz och Streaplers som finns kvar sedan mitten på 90-talet. Sedan har andra band tillkommit i favoritlistan.

Jag vet som sagt inte vad det är som tilltalar, så där direkt. Låtarna är dock trallvänliga, och så där lagom knäppt ihoprimmade. Musikaliskt är de väl inga mästerverk, men det är också just enkelheten som gör dansbandsmusik. Sedan är det med all säkerhet så att många kan känna igen sig i låtarna.

Jag är usel på att dansa, så största delen av musiken avnjuts i bilen eller hemma vid datorn. Sambon har fått erfara att jag kan texter utantill och att jag nu som då nynnar på någon låt. Hon börjar bli van.

Musikaliskt är jag en allätare, jag har väldigt svårt att peka ut någon favoritgenre. Allt går, i princip. Dansband är ett udda inslag, som jag nog alltid kommer att ha kvar. Därför lär jag nog sörja ganska mycket om SVT lägger ner Dansbandskampen.