Det finns fantastiskt bra komiker i vårt västra grannland. Dit räknar jag Schyffert, Betnèr, Glans, Batra och ett antal andra. Sedan finns det lite mer ofrivilliga komiker, som blir så vansinnigt roliga, utan att för den delen mena det till fullo. Just nu är Peter Englund och Björn Ranelid Svedalas klart roligaste människor.
Det hela drog igång i den fantastiska fredagsunderhållningen Let's Dance i fredags (ni vet, den där jag undviker för att istället vidga vyerna med På spåret). Ranelid påpekade att Svenska Akademiens ledamöter minsann skulle behöva visa upp sig i Let's Dance istället för att ”sitta i sin kammare”.
Englund, som är akademiens ständige sekreterare, replikerade via sin blogg och påpekade att han aldrig skulle ställa upp i en såpa som Let's Dance, men att ”allt som håller Ranelid borta från skrivandet välkomnas.â Nu har jag inte läst en enda av Ranelids böcker, men att en person med en så hög befattning som Englund uttalar sig så är fantastiskt roligt. Horace Engdahl, Englunds företrädare, hade aldrig sagt något liknande.
Det roliga tar inte slut där. Ranelid sprakade igång likt bensin på en påskbrasa och hyvlade ur sig följande:
”â I fjol gjorde jag 138 framträdanden, jag har miljoner läsare, människor har låtit tatuera in metaforer som jag har skrivit på sina armar, jag har målat omslagen till fem av mina böcker, varit fotbollsspelare på hög nivå, fått Augustpriset och mycket annat. Rent vetenskapligt sett är jag mer begåvad än han någonsin kommer att bli. Jag vet inte vad han är känd för. Han har skrivit några böcker om krig.
â Han är avundsam. En liten själ. Han kommer aldrig få vara med om det jag är med om, att vara känd över hela Sverige. Att skriva autografer i Ikea-kön och på bensinmackar. Ungdomar skriver brev till mig och hälsar på mig på gator och torg. Det är ingen som vet hur Peter Englund ser ut. År det inte bättre att vara känd än att sitta och gömma sig i Svenska Akademien?”
Det roliga här är Ranelids enorma självgodhet. Som praktexempel kan man nämna det att han spelat en hel cupmatch med Malmö FF:s a-lag, men aldrig spelat i Allsvenskan, trots att han vill påstå det stundom.
Englund har valt att inte kommentera saken destomera, medan Ranelid avslutar det hela med:
”â Jag ska ägna mycket tid av mitt liv åt att se till att han får äta upp det här.”
Mycket roligare än så här blir inte vardagskomik. Englund är fenomenal som bryter det torra mönster som finns över hans jobb, och hans uppdragsgivare. Ranelid är snudd på än mer fenomenal som känner sig bränd och eldar igång en strid i kvällspressen där han själv är den store förloraren. Fantastiskt.
Marcus Beijar 