Idag, den 19 oktober 2010, skulle Sten Göran Beijar ha fyllt 77 år. Det har gått 77 år sedan min farfar föddes, i på Brändholmen i Karperö. Farfar gick bort, en sensommardag för åtta år sedan, den 18 augusti 2002.

Utan min farfar hade jag aldrig någonsin varit den jag är idag. Det är tack vare honom som jag kunnat ta mig dit jag tagit mig, och det är tack vare honom som jag har mitt brinnande intresse för politik. Jag var tio år när jag satt hemma hos farmor på Hultvägen 50 och såg farfar svinga ordförandeklubban i kommunfullmäktige via en knastrande Botnia TV-kanal.

Det var med farfar jag sparkade boll för första gången. Det var med honom jag fiskade gädda för första gången, och det var med honom som jag och Magnus fick tillbringa en hel vecka sommaren 1999. Mor och far var på bröllopsresa, farmor blev sjuk och där stod vi. Farfar, Magnus och jag.

Bränd gröt i en kastrul på morgonen följdes upp av nerfläckade tröjor och skjortor på kvällarna. Varken farfar eller jag och Magnus var så värst bra på att äta lingonsylt. Farfar skjutsade både mig och Magnus in till stan, på Wasa Footballcup. Att vi inte tvättade spelkläderna på den veckan spelade mindre roll.

Det var också farfar som läste finsk grammatik med mig. De där svåra orden och begreppen som jag inte förstår än idag försökte vi oss på, kvällarna före de där försmädliga proven i lågstadiet. Farfar lärde mig också att det inte lönar sig att lägga sig ner och tjura. Smäll i dörrar, rop och skrik var det värsta han visste.

Han var också en av de största tröstarna. Han påminde mig, Magnus, och våra fem kusiner om hur fina och bra vi var, och hur allt skulle lösa sig sist och slutligen. Det gjorde det ju, och det var  i mångt och mycket farfars ord som hjälpte en ur de största vemoden då.

Den där sommaren när han gick bort var jag 15 år. Jag hade just fått moped och blev konfirmerad. På något sätt ville jag inte förstå att han var sjuk. Hösten som kom var den tyngsta jag gått igenom. Farfar var inte där, i det där viktiga skedet, när skolan började igen.

Idag, mer än åtta år senare, är jag glad och stolt över att ha fått 15 år tillsammans med honom. Han gav mig en ryggsäck som jag bär med mig än och som jag kommer att bära så länge jag lever. Ryggsäcken innehåller kunskap, tro på det man gör, och de bevingade orden Vi kämpar!