Min kandidatavhandling är som en god vän som man tappar kontakten med med jämna mellanrum. När man väl träffas och umgås så känns det stundom som om man alltid varit bästa vänner, stundom som att man setts för ofta och behöver en paus. Stundom känns det som om man ses för sällan, att vännen blir ledsen och att man själv får dåligt samvete.

Ibland känns det som om man saknar vännen, men trots allt inte kommer sig för att ta kontakt med denna. Något som är riktigt säkert är dock att man umgås som bara den när man inte setts på ett tag och när man väl laddat batterierna.

Min kandidatavhandling (som tydligen ska kallas kandidatuppsats, enligt Språktjänst) är inne på slutrakan egentligen. Jag håller i detta nu på med slutsatsen och sammanfattningen. Det är inte så befriande och lätt som det låter. Jag vet vad jag kommit fram till, men är rädd för att jag inte får fram det i textversionen.

Sedan ska jag finslipa på källorna och plocka in dessa på rätt ställen. Jag är långt i från säker på att mitt källantal är tillräckligt, men jag har i alla fall försökt vad jag kunnat då det gäller research. Kandidaten kommer att vara klar den 23 april, det är säkert. Vad den sedan blir behandlad som är desto mera osäkert.

Förhoppningsvis som en gammal bekant som dyker upp, ur tomma intet. Som en bekant som skapar debatt och som förhoppningsvis inte behöver ändra sitt sätt att vara för att passa in i sällskapet.