När parodin når nya höjder.

Jag brukar återuppliva den här bloggen då och då. Främst brukar det ske när jag retat upp mig på någonting, när jag är arg eller när jag bara känner för att skriva av mig. Egentligen uppfylldes alla de där tre kraven idag. Jag pratar förstås om Finlands friidrottsförbunds pinsamma beslut vad gäller stipendier åt våra aktiva. Jag har tidigare inte förstått mig på den så kallade logiken inom samma förbund (läs parodin med vem som skulle representera Finland i spjutkastning i senaste VM) men idag tror jag banne mig att de slog nytt rekord.

Jonathan Åstrand, ni vet han som är erkänt snabbast i det här landet och som noterade en topptid på 200 meter inomhus här om helgen, får inga pengar av idrottsminister Arhinmäki. Nu är det inte Paavo själv som ska lastas för detta, utan förbundet som gett förslaget till ministeriet. Jag kan köpa att spjukastare som Ari Mannio och Antti Ruuskanen får det så kallade större stipendiet om 20000 euro. Ruuskanen är OS-bronsmedaljör och har visat sig vara en stabil kastare på längder över 85 meter. Mannio är inte så långt bakom.

Det jag däremot inte kan köpa är att Åstrand nobbas det så kallade lilla stipendiet på 10000 euro, speciellt inte med tanke på vilka namn som finns med på listan över stipendietagare och med tanke på den löjliga motivering förbundet har mage att lägga in. Motiveringen lyder så här:

”Av personer som får det lilla stipendiet väntar man sig en väg mot den absoluta toppen. På så sätt vill man garantera stipendiaterna bättre träningsförutsättningar än tidigare.”

När man då läser att idrottare som (håll i er nu) Lassi Etelätalo, Tommi Evilä och Osku Torro fått pengar vet man inte om man ska skratta eller gråta. Eetelätalo kastade sig inte ens med till något internationellt mästerskap, och slutade fyra på FM. Evilä orkade nätt och jämnt över åtta meter i längdhopp ifjol. Hans 8,01 räckte till plats 65 på världsårsbästalistan. Torro var 26:a i världen i höjd ifjol och klarade inte kvalet i varken EM eller OS.

Att Jonathan Åstrand, som levererat på en jämn och hög nivå under flera år i en så pass hård gren som 200 meter, inte tilldelas pengar är inget annat än ett skämt. Förbundet väntar sig alltså att Etelätalo, Evilä och Torro är på väg mot den absoluta toppen, utan att för den delen nämna vilken topp det handlar om. Handlar det om FM-toppen är Torro den enda som kan säga sig vara där, men det beror också på att nivån på höjdhopp i det här landet är miserabelt låg. Evilä och Torro har i mina ögon visat att glansdagarna är förbi och att de inte har i världstoppen att göra. Förbundet verkar resonera annorlunda.

En annan som förbundet tror ska ta sig till den absoluta toppen men som även han bränt sitt bästa krut är O-P Karjalainen. Resultaten tröt inför OS, David Söderberg fick biljetten till London och Karjalainen placerade sig på en slutlig 58:e plats på världsårsbästalistan. Söderberg, han som kastade OS-kval och hade ett årsbästa som var dryga två meter bättre än Karjalainen får inga pengar han heller.

Om friidrottsförbundet ska fortsätta på den sandlådenivå som fallet är nu så ska vi också finna oss i att vara på den bottennivå vi är resultatmässigt. Finländsk friidrott upplever en av sina sämsta perioder genom tiderna. Förbundets medicin är att pumpa in pengar i idrottare som tillhör det förgångna och som inte på långa vägar faller innanför ramen för de kriterier de själva satt upp. 15 februari 2013 nådde parodin inom SUL en ny höjd. Det återstår att se vad nästa steg är. 10000 euro till Arsi Harju?

Att packa ner ett liv, och att packa upp ett annat.

För tredje gången på fyra år packar jag och Malin flyttlådor. Den här gången går lasset lite längre än de där 200 metrarna sommaren 2010. Då byttes Skolhusgatan 10 och dryga 40 kvadrat mot Skolhusgatan 7 och de 54 kvadrat vi bott på de senaste två åren. Kommande vecka flyttar jag och Malin till det som är hem för mig. Hem för mig är Karperö och framför allt Hultvägen. Farmor har flyttat till Smedsby, vilket betyder att det hus där jag spenderat otaliga dagar under uppväxten blir ledigt. Där ska jag och Malin slå oss ner för en tid. Fråga inte för hur länge, för det har jag ingen aning om.

Klart är i alla fall att det är oändligt tråkigt att flytta, av två egentliga orsaker. För det första är det givetvis trist att lämna Vasa där allt funnits nära och där en stor del av vännerna bor. För det andra är det oändligt tråkigt att packa flyttlådor. Det blir liksom aldrig klart. Av någon outgrundlig anledning har de här 14 kvadraten som kom på köpet när vi flyttade sist gjort att man samlat på sig än mer möbler och än mer saker.

När man packar ner saker och ting i lådor så dyker det alltid upp en hel del minnen. Man minns när man fick eller skaffade en viss sak, när man använde den, vem som var med och allt det där. Att det sedan packas ner en hel del saker som man knappast kommer att använda igen och som man lika bra kunde ha kastat direkt är förstås en annan femma. Det känns som om man aldrig blir en rutinerad flyttare, på något vis.

Det finns förstås en hel del positivt med att flytta också, fattas bara annat. Säga vad man vill om Vasa och närheten till allt som finns här, men jag är ingen stadsbo och kommer heller aldrig att bli det. Har man växt upp i ett stort hus och på en gård på flera hektar så är 54 kvadrat liksom inte det där optimala. Det har jag och Malin gjort och det är nog i grunden därför vi inte trivts fullt ut i stan. Karperö är också orten där vi sedan länge bestämt oss för att slå oss ner. Om det sedan blir på Hultvägen 50 eller någon annanstans får framtiden utvisa, men nu är vi åtminstone en bit på vägen.

Karperö är heller inte så där ofantligt långt från Vasa. Kompisarna är kvar, servicen är ändå relativt nära, och bara det där att få sätta sig på cykeln när man ska ner till stranden, på talko eller på hemmamatch i pidron är rätt bra den också. Att mammas mat finns en dryg kilometer bort gör ju inte saken sämre direkt.

Nu gäller det bara att överleva flyttstressen, att få ut världens i särklass mest otympliga soffa, en IKEA-vitrin och tusen lådor. Det har gått förr, så det ska väl lyckas nu också.

Dagens hiss: Villaavslutningen i Maxmo. Riktigt bra och riktigt gemytlig.

Dagens diss: Att allt måste sammanfalla på samma vecka. Intensiva dagar i jobbet och en flytt.

Sparka ut idioterna.

Det känns som om jag återupplivar den här bloggen var tredje månad, skriver ett långt inlägg om något som råkar vara aktuellt och sedan låter jag den somna igen. Det kan dröja tre månader tills nästa gång, men här kommer i alla fall ett inlägg och en reflektion från kvällen.

Först av allt. Jag har dömt fotboll i tolv år nu. Det är tolv år längre än de flesta. På de här tolv åren har jag hört det mesta och egentligen förvånas jag inte över någonting som händer på och kring en fotbollsplan längre. Ikväll kom väl kanske det man kan kalla undantaget som bekräftar regeln. I min alldeles egna hemby möttes två lag i distriktserien för pojkar 13. En i sig jämn och ganska välspelad match överskuggades av vad som sades på sidan om. När domsluten gick emot det senare laget började glåporden hagla och vi tre som för dagen var klädda i gult fick minsann veta att vi levde.

Tränaren hos det finskspråkiga laget skrek åt mig som linjedomare att jag och mitt folk (finlandssvenskarna) alla är likadana, att vi har privilegier och att vi tror att vi kan göra hur vi vill var vi än befinner oss. Detta sagt inför det egna laget innehållandes ungefär 15 trettonåringar och motståndarna. Inom politiken har svenskan i Finland varit ett slagträ för populisterna och även i vardagslivet har man fått höra exakt vad vi som talar ett av landets två nationalspråk gör för fel. Idag fick vi domare och ett svensktalande motståndarlag höra det också.

Att dylika idioter får verka inom juniorfotbollen och föra fördomar och förakt vidare åt juniorer i en känslig ålder, samtidigt som man smädar domare som det redan idag är brist på är mer än vad som kan accepteras. Att använda ordet idiot må vara hårt, men det är i mitt tycke den korrekta benämningen på människor som beter sig på det sätt som var fallet idag. Det må vara så att det inte heller växer några juniortränare på träd, men som juniorförening måste man kunna sätta gränser och använda ens lite av det sunda förnuftet.

Som det var idag satt fyra fullvuxna karlar på och runt avbytarbänken. Dessa skrek exakt vad de ville åt domarna, motståndarna men också de egna spelarna. En stackare fick veta att han minsann skulle få gå hem eftersom han tappade in en extraboll på planen i slutminuterna. Samma karlar berättade också för juniorerna vilka fel de ansåg domarna gjorde, vad de borde göra istället och hur korkade de egna spelarna var och är. Om man ska kalla sig för fostrande juniorförening så får man från ansvarigt håll fråga sig exakt vad man håller på med kvällar som den här.

Har man inte förnuft nog att stå bredvid och coacha ett gäng 13-åriga pojkar ska man heller inte göra det. Har man inte förnuft nog att hålla käften som förälder så har man absolut ingenting runt en fotbollsplan att göra. Ingen junior ska behöva höra sådana glåpord som flög ur munnarna i Karperö ikväll. Ingen juniorförening ska heller släta över situationer som i sig inte är ovanliga inom fotbollen. Tvärtom. Stäng av föräldrarna och byt ut ansvariga tränare ifall de inte sköter sig.

Sist men inte minst är det skäl att påpeka att det finns juniorföreningar, tränare och föräldrar som sköter sig prickfritt. Så var fallet med det andra laget ikväll. Där fanns det inget att klaga på, trots att domsluten gick i princip lika mycket för och emot dem som för motståndarna. Jag tror, om jag ska vara helt ärlig, att spelarna, tränarna och föräldrarna var och är vana med att motståndarna kan bete sig som idioter och att de därför inte var förvånade över vad som sades idag. Att det är på det sättet är i sig väldigt skrämmande, men en del av vardagen inom juniorfotbollen.

För egen del var jag kanske inte förvånad över idioterna som gapade över det som hände på planen. Att det däremot vandrar omkring språkrasister kring avbytarbänkarna var däremot nytt och desto mer skrämmande. Att tro att föreningen skulle städa upp bland idioterna är att hoppas på för mycket, men att ens statuera exempel vore värdefullt.

Hej, jag är vapenanhängare.

Okej, jag ska förklara mig för att undvika gigantiska missförstånd redan här. Rubriken som sådan är myntad från en diskussion som jag förde på Facebook här om dagen. Där konstaterades det bland annat att jag kunde klassas som en vapenanhängare i och med att jag anser att just du som jägare, sportskytt eller reservist även i fortsättningen ska få ha ditt vapen hemma i eget förvar. I och med att jag har den åsikten så kan jag enligt vissa klassas som vapenanhängare.

Upprinnelsen till hela diskussionen som sådan var den tragiska dödsskjutningen i Sideby i påskhelgen. Resultaten av dödsskjutningen var i princip det samma som efter skolskjutningarna eller det så kallade Cello-dramat. Man börjar åberopa en strängare vapenlagstiftning, en striktare övervakning och man börjar till och med gå så långt att man menar att du och jag som privatpersoner inte ska få ha ett jakt- eller sportskyttevapen hemma trots att det finns bakom lås och bom.

Jag vill likna uppståndelsen med den som uppstod efter att ett barn mycket tragiskt miste livet i Helsingfors efter att ha blivit påkört av en rattfyllerist med över 2 promille i blodet. Då talades det om att man borde införa nolltolerans i trafiken. Att detta skulle få bort de som kör med 2-3 promille i blodet såg jag och många andra som en utopi. Att jägare och reservister skulle tvingas förvara sina vapen hos en myndighet eller hos den egna skytteföreningen och att detta skulle minska antalet mord som begås med skjutvapen ser jag som en liknande utopi. Jag ska berätta varför jag resonerar som jag resonerar.

För det första så består den finländska jägarkåren av 412 000 jägare. Lägger du till sportskyttarna och reservisterna har du garanterat en siffra klart över en halv miljon. Ta då också i beaktande att en genomsnittlig jägare har mer än ett vapen och antalet så kallade lagliga vapen överstiger miljonen i ett nafs. Betänk då att dessa skulle förvaras i någon typ av förråd eller hos en myndighet, till exempel polisen. Det vore dels som att vifta med ett rött skynke framför en tjur i Pamplona att ha vapen i stor mängd förvarade på ett och samma ställe. Det om något vore ett mål för tjuvar. Det vore också ohållbart att låta en poliskår med minskade resurser handha vapen åt privatpersoner. Logiken i att jag som jägare ska behöva ha mitt vapen inlåst hos polisen den dagen jag får för mig att gå på duvjakt är för mig noll.

För det andra så är jägare och reservister förmodligen landets i särklass mest granskade fritidsutövare, något som jag och en bekant konstaterade i samband med diskussionen. Det finns förmodligen inga fritidsutövare som får gå igenom så mycket byråkrati redan idag när det dels gäller att få ett vapen och dels när det gäller att träna sig i användandet av det samma. Ytterligare övervakning vore inget annat än ett dråpslag modell större för de 412 000 jägarna och landets reservister.

För det tredje så kommer det alltid, oavsett lagstiftning och övervakning, att finnas virrpannor och dårfinkar som kan ta till olagliga metoder, med eller utan vapen. Antalet olagliga vapen i omlopp är stort och de försvinner ingenstans med en skärpt lagstiftning. Det är trots allt så att ett stort antal av de brott som begås med skjutvapen begås med olagliga sådana. Visst, du kan säkert hävda att antalet brott skulle minska med vapen inlåsta annanstans än hemma, men du kan aldrig garantera att brott inte begås i alla fall, när vapnet väl är uthämtat.

För det fjärde så får man nog se sig i spegeln och fråga sig om det inte finns tillhyggen som används vid mord och våldsbrott i större utsträckning än skjutvapen. Svaret är förstås ja. Utan att kunna vifta med statistik så är jag väldigt säker på att det begås ofantligt många fler mord eller brott med eggvapen än det begås med skjutvapen. Är nästa steg att förbjuda knivar då?

För det femte så är det fel att påstå att de mest skötsamma skjutvapeninnehavarna också kan bli våldsverkare när man minst anar det. Visst, det kan helt säkert ”slå slint” hos gemene man, men det behöver inte betyda att det är ett skjutvapen som tas fram om man vill göra skada. Det kan lika gärna vara något annat. Sedan finns det heller inga som helst garantier för att att brott inte begås fast vapeninnehavarna är tvungna att lösa ut ett vapen ur ett förråd eller från en myndighet.

När det gäller den här typen av frågor vilar ett stort ansvar på individen som sådan, och på samhället som sådant. Redan idag sållas människor bort hos polisen när de vill ha licens på ett vapen. Den kontrollen fungerar bra idag och har skärpts alltsedan skolskjutningarna. Sedan är det också som så att ett stort ansvar vilar på övervakningen och behandlingen av människor som dels inte mår bra och dels inte klarar av att ta hand om sina problem själva. Det är där resurserna ska sättas in, inte på att frånta människor deras licensierade vapen och tvinga på dem en typ av övervakning som i längden är ohållbar.

Om man kallas eller klassas som vapenanhängare om man vill att jägare, reservister och sportskyttar även i fortsättningen ska få ha sina vapen hemma i vapenskåp så kan jag ta det. Jag står för att vi idag har kunniga, duktiga och skötsamma människor som vi kan och ska lita på i frågor som den här. Jag litar på mina vänner i en fråga som den här. Gör du?

HJK tar guld, FC Lahti trillar ur.

Med knappa veckan kvar till premiären av Tipsligan ska jag försöka mig på ett tips. Jag är, som jag tidigare nämnt, en extremt dålig tippare och får jag in fem rätt är jag mer än nöjd. Klart är i alla fall att HJK tar guldet och att FC Lahti trillar ur. Sedan är det mer öppet rörande de övriga placeringarna.

1. HJK
Fjolårets mästare får åtminstone mitt guldtips. Har tappat  Alexander Ring och har Berat Sadik skadad inledningsvis, men har också värvat smart. Juho Mäkelä, Demba Savage och Rasmus Schüller kommer säkerligen att vara viktiga spelare för Klubi. Kommer knappast att vinna ligan med samma stora marginal som ifjol, men har enligt mig den bredaste och bästa truppen. Orosmolnet på Muurinens himmel är möjligen stundande kvalspel till Champions League och kanske också Europa League.

2. TPS
Har imponerat under försäsongen och tog sig till final i Ligacupen där man slog HJK efter straffar. Har värvat tämligen sparsamt men har en väldigt habil mittback i Jani Tanska och en bra hemvändare i Mikko Hyyrynen. 34-åringen kan fortfarande göra mål och ska tillsammans med Mika Ääritalo kunna stå för uppemot 20 mål i år. Har ligans, i mitt tycke, bäste målvakt i Jukka Lehtovaara och ska kunna ge HJK en match. Kanske lite för tunn trupp för att gå hela vägen.

3. Inter
Ligans andra Åbo-lag blev tvåa i fjol och får kvala till Europa League i år. Har också värvat sparsamt efter att man tappat Timo Furuholm till Tyskland. Får förlita sig på att Irakli Sirbiladze och Mika Ojala går en lika bra sommar som ifjol till mötes. Har ett intressant namn på mittfältet i nye Pim Bouwman. Inter som lag är en outsider, och med ligans bäste coach vid rodret kan man kanske blanda sig i slutstriden i år.

4. KuPS
Startade fjolåret piggt men säckade ihop en aning under senare delen av säsongen. Har värvat intressanta namn som Paul Obiefule och Chris James och har dessutom kvar både Pietari Holopainen och Ilja Venäläinen i truppen. Har VPS-bekantingarna Tero Taipale och Jan Berg i truppen och ska kunna ta en topp 5-placering. Har kanske inte ligans bästa målvaktsbesättning i Hilander/Pönttinen men ska absolut inte underskattas.

5. JJK
Fjolårets skrällag JJK har tappat Hyyrynen till TPS och Tommi Kari till FC Lahti. Ska kanske inte räknas in i medaljdiskussionerna i år, även om man har ett tämligen intressant lag på pappret. Har värvat Mikko Innanen som ersättare för Hyyrynen men går annars runt på samma stomme som ifjol. Tamás Gruborovics och Babatunde Wusu gjorde tillsammans 30 av lagets 60 mål i ligan ifjol. Något liknande lär behövas i år.

6. VPS
Fjolårets niondeplats återupprepas inte. VPS är bättre som lag i år och har, för en gångs skull, en ytterst kompetent tränare i Olli Huttunen. Är enormt beroende av att spelare som Fowler och Strandvall lyckas och har kanske en onödigt tunn trupp. Får klara sig utan Tony Björk och Ville Koskimaa och måste få igång Steven Morrissey och Jarno Parikka. Lyckas man med det blir VPS farliga.

7. FC Honka
Fjolårets ligafyra har visat tämligen pigga takter under vintern trots att man tappat spelare som Savage, Schüller och släppt Jami Puustinen till Haka. Har dock inte fyllt på med några tyngre namn och kan få det tungt då det ska spelas 33 matcher plus eventuella cupmatcher. Beroende av spelare som Tomi Petrescu, Dudu Omagbemi och Ilari Äijälä. Anonym trupp i övrigt, i mitt tycke.

8. FF Jaro
Grejade kontraktet sent ifjol och släppte in näst flest mål i ligan, bara RoPS var värre. Har tappat Patrick Byskata, Irakli Sirbiladze och Vitali Teles för att nämna några. Har dock fyllt på med intressanta namn som Kevin Peth, Mike Banner och Akil DeFreitas. Jonas Emet är dessutom tillbaka i den röda speldressen efter ett par år på annat håll. Tunn trupp, beroende av att spelarna hålls hela. Ska ändå inte behöva vara indraget i bottenstriden.

9. IFK Mariehamn
Har tappat två målvakter i Wicks och Långbacka samt Strandvall, Paatelainen x 2 och Allan Olesen, för att nämna några. Ludwig Bergström från Boden är ny målvakt, medan Patrick Byskata, Jani Lyyski, Mika Niskala och Simon Nurme ska försöka fylla resterande luckor. Intressant också att se vad Brommapojkarnas Saihou Jagne kan uträtta i finska ligan. Har det i mitt tycke lite tunt på anfallssidan, där Wilhelm Ingves får dra ett tungt lass.

10. MyPa
Har mestadels plockat in spelare från de lägre divisionerna bortsett från Nosh A Lody (Jaro) och Pekka Sihvola (Haka). Har en tämligen anonym trupp och ett av ligans sämsta publiksnitt. Tränaren Toni Korkeakunnas gjorde ett bra jobb med tämligen små medel ifjol och lär nog hålla kvar MyPa i ligan. I behov av en bra start, annars kan det bli tungt.

11. FC Haka
Har haft ekonomiska problem och har därigenom svårt att locka till sig spelare av hög ligaklass. Har värvat reslige irländaren Shane McFaul, Jami Puustinen från Honka och därtill lånat in HJK:s Kastriot Kastrati för hela säsongen och JJK:s målvakt Mihály Szeróvay fram till slutet av maj. Klarar kontraktet med ett nödrop, om man alls klarar det.

12. FC Lahti
Nykomlingar brukar av tradition ha det tungt. RoPS föll ur ifjol och FC Lahti lär få det svårt i år. Tommi Kautonen har värvat ett antal spelare med ligaerfarenhet, såsom Mika Mäkitalo, Tommi Kari och Jaakko Lepola samt Hendrik Großöhmichen från Hansa Rostock. Lär ändå få det svettigt, om inte brassen Rafael uträttar stordåd framåt och laget som helhet överträffar sig självt.

Dags att avdramatisera Mestis.

Efter att Ilves iförrgår besegrat Sport med klara 4-0 i Tammerfors och vunnit kvalet med totalt 4-1 i matcher så börjar man spekulera i framtiden. Det gäller dels ligakvalets framtid, hur det ska se ut, hurudana villkor det ska vara och vilka som ska spela det beryktade kvalet. Det gäller dels hur Sport som nu vunnit förbundsmästerskapet två år i rad ska agera för att bibehålla en god ekonomi, en slagkraftig trupp och för att kunna konkurera om en ligaplats i framtiden.

Låt oss hålla oss till det där första, det vill säga ligakvalets framtid. Börjar man bena ut Sports framtid så är det lika bra fylla i 13 kryss på en stryktipskupong. Du kan sia om utgången, men det är också i det närmaste osannolikt att du tippar rätt. I dagens pappersverion av Vasabladet talade man om flera olika alternativ för framtidens ligakval. Man talade om en utredning för att göra kvalet mer jämnt och rättvist. Man talade också om att utöka ligan till uppemot 16 lag (idag är lagen 14 till antalet) och att införa den typ av kvalserie som sedan länge spelas med stor publik och sportslig framgång i Sverige.

Att utöka antalet lag i ligan ser åtminstone jag som en utopi och en räddningsplanka för de som anser att man inte har en chans att vinna ligakval och på det sättet ta sig upp i ligan. FM-ligan är idag tillräckligt jämn och oförutsägbar (fjolårets kvallag Pelicans spelar semifinal nu) och ska i mitt tycke inte utökas. Det betyder för den delen inte att ligan ska hållas stängd. Det är inte bra för ishockeyintresset i städer och landsdelar där det inte finns ligalag. Att spela en kvalserie och rakt av kopiera den som spelas i Sverige kan också vara svårt. Det behövs i sådant fall en betydligt bättre mästerskapsserie, och inte en serie där flertalet lag agerar farmarlag åt lag från FM-ligan. Som det är idag är det fyra lag som har potential att slåss om mästerskapet i Mestis, och därmed en ligakvalplats. De kan bli fler med tiden, men vi är inte där än.

Det jag ser som en del av lösningen är helt sonika att avdramatisera Mestis. Jag kan inte påminna mig om någon serieseger som firas så vilt och så stort, men som samtidigt betyder så lite som en seger i Mestis. Visst, man kanske blir fartblind av att se Sport fira seriesegern två år i rad, men ser vi det krasst så handlar det om vilket lag som är 15:e bäst i Finland. Firas det så här stort när något lag vinner allsvenskan i ishockey i Sverige? Firas det så här stort när ett fotbollslag får kvala om en plats i högsta ligan? Svaret är ju givetvis nej, och som bakomliggande orsak kan man förstås hitta det faktum att det spelas slutspel i Mestis och inte i de två exemplen som nyss nämndes. Faktum kvarstår dock. Den som vinner slutspelet i Mestis är 15:e bäst i Finland och får kvala om en plats i ishockeyns nationella finrum.

Vore det då inte bäst att likt den svenska modellen spela en rak serie och därefter hitta en medelväg i ligakvalet? De två lag som slutar sist i serien kunde med fog spela mot exempelvis de två bästa från Mestis, eller något liknande. FM-ligan skrotade, tack och lov, kvalspelet om vem som skulle spela ligakval. Nu slutade Ilves sist och kvalade mot Sport. Lika bra kunde Ilves och HPK ha kvalat i en fyralagsserie mot Jukurit och Sport, bara för att dra några exempel. Som det är idag är seriespelet i Mestis en transportsträcka för de hårdsatsande lagen. I Sverige är varje seriematch viktig då det gäller att positionera sig inför ett stundande kvalspel. I Finland firar landets 15:e bästa lag segern i förbundsserien som om de vunnit FM-guld. I Sverige innebär en seger i motsvarande serie att ett delmål är nått. Det gör det förvisso i Finland också, men en avdramatisering av Mestis skulle absolut inte skada någon.

Istället kunde vi kanske fokusera på realiteterna och på sikt bygga upp en fungerande andradivision, likt den vi har i Sverige. Vägen dit är måhända lång, men någon gång ska det första steget också tas.

Obekväm verklighet.

Nitton minuter och aderton sekunder. Så mycket var spelat i Hakametsän jäähalli när den berömda kallduschen var som kallast över Sports huvuden ikväll. Då drog Masi Marjamäki in 5-0 bakom inbytte Jarno Laitinen i Sports mål. Fem insläppta mål på mindre än 20 minuter skvallrar om den bittra verkligheten. Det skvallrar om den skillnad som faktiskt finns mellan ett ligalag och ett lag från Mestis. Det är bara att erkänna, rakryggat och utan krusiduller: Sport var flera klasser  sämre än sitt motstånd idag.

Att det sedan dyker upp utläggningar om att det hela hade sett så mycket annorlunda ut om Sport inte låtit spelarna festa efter ett vunnet mästerskap känns bara som korkade bortförklaringar. Du kan lista mängder med utredningar, uträkningar och påståenden om hur alkohol påverkar en elitidrottare. Du kan stå på huvudet och redogöra för hur fel det är att dricka efter att man plockat hem en pokal i en förbundsserie. Hur mycket du än förklarar så kan du inte förneka att Sport i alla fulla fall var mycket sämre än lodjuren från Tammerfors just idag.

Man kan också komma med påståendet om att man inte ska fira förrän allt är vunnet. Visst, man kan säkert säga att det är fel att känna att jobbet är gjort när man väl lyft den där pokalen efter tre raka segrar mot Jokipojat. Samtidigt är det inte spelarnas fel. Så länge hypen kring ett mästerskap i Mestis är så stort som det är så krävs det en uppsjö mentala coacher för att ändra på den inställning som slår in när man väl vunnit. Det är lätt för dig och mig att säga att man ska lägga det bakom sig och ladda om. Realiteten är en helt annan.

Nu vann Ilves med 6-1, siffror som kunde ha varit större, men som säkert också kunde varit mindre. Ilves slog av på takten efter 6-0-struten efter 35.45. Perkkiös reducering med ett par minuter kvar var bara kosmetika, även om det i sig innebär en mental spärr mindre. Sport kan göra mål på Ilves, trots allt. Jag erkänner villigt att jag inte är någon stor hockeyexpert, men för mig var den individuella skickligheten hos spelarna så mycket större hos Ilves. Förmågan att hitta varandra, vårda puck och stå rätt i rätt lägen var också något som Ilves behärskade bättre.

Det att Helminens mannar gjorde tre raka mål i power play säger också en hel del. Det mest talande var kanske ändå Lassi Kokkalas avslut i andra perioden. Fri med Miika Wiikman väntade han, siktade han och föste han pucken rakt i plockhandsken på målvakt.

Ilves vinner, att döma av kvällens match, det här i fyra raka matcher. Sports chans ligger i en rejäl uppryckning på Kopparön på tisdag och att man kommer ut som ett helt annat lag inför en fanatisk hemmapublik. Lyckas man rubba Ilves då så kan man få till lite spänning i det här kvalet. Jag har hela tiden trott att Ilves skulle ro hem serien tämligen enkelt, men hade kanske inte trott på en utskåpning som den som skådades ikväll. Samtidigt gäller det att vara realist. Ilves matchas mot HIFK med bröderna Granlund, mot Jokerit med en uppsjö bra spelare och mot andra lag som håller mycket hög klass. Sport matchas mot lag som Peliitat och LeKi. Kontrasterna är stora, det måste man inse utan att ta till ursäkter som för långt segerparty och för många paraplydrinkar.