Hej, jag är vapenanhängare.

Okej, jag ska förklara mig för att undvika gigantiska missförstånd redan här. Rubriken som sådan är myntad från en diskussion som jag förde på Facebook här om dagen. Där konstaterades det bland annat att jag kunde klassas som en vapenanhängare i och med att jag anser att just du som jägare, sportskytt eller reservist även i fortsättningen ska få ha ditt vapen hemma i eget förvar. I och med att jag har den åsikten så kan jag enligt vissa klassas som vapenanhängare.

Upprinnelsen till hela diskussionen som sådan var den tragiska dödsskjutningen i Sideby i påskhelgen. Resultaten av dödsskjutningen var i princip det samma som efter skolskjutningarna eller det så kallade Cello-dramat. Man börjar åberopa en strängare vapenlagstiftning, en striktare övervakning och man börjar till och med gå så långt att man menar att du och jag som privatpersoner inte ska få ha ett jakt- eller sportskyttevapen hemma trots att det finns bakom lås och bom.

Jag vill likna uppståndelsen med den som uppstod efter att ett barn mycket tragiskt miste livet i Helsingfors efter att ha blivit påkört av en rattfyllerist med över 2 promille i blodet. Då talades det om att man borde införa nolltolerans i trafiken. Att detta skulle få bort de som kör med 2-3 promille i blodet såg jag och många andra som en utopi. Att jägare och reservister skulle tvingas förvara sina vapen hos en myndighet eller hos den egna skytteföreningen och att detta skulle minska antalet mord som begås med skjutvapen ser jag som en liknande utopi. Jag ska berätta varför jag resonerar som jag resonerar.

För det första så består den finländska jägarkåren av 412 000 jägare. Lägger du till sportskyttarna och reservisterna har du garanterat en siffra klart över en halv miljon. Ta då också i beaktande att en genomsnittlig jägare har mer än ett vapen och antalet så kallade lagliga vapen överstiger miljonen i ett nafs. Betänk då att dessa skulle förvaras i någon typ av förråd eller hos en myndighet, till exempel polisen. Det vore dels som att vifta med ett rött skynke framför en tjur i Pamplona att ha vapen i stor mängd förvarade på ett och samma ställe. Det om något vore ett mål för tjuvar. Det vore också ohållbart att låta en poliskår med minskade resurser handha vapen åt privatpersoner. Logiken i att jag som jägare ska behöva ha mitt vapen inlåst hos polisen den dagen jag får för mig att gå på duvjakt är för mig noll.

För det andra så är jägare och reservister förmodligen landets i särklass mest granskade fritidsutövare, något som jag och en bekant konstaterade i samband med diskussionen. Det finns förmodligen inga fritidsutövare som får gå igenom så mycket byråkrati redan idag när det dels gäller att få ett vapen och dels när det gäller att träna sig i användandet av det samma. Ytterligare övervakning vore inget annat än ett dråpslag modell större för de 412 000 jägarna och landets reservister.

För det tredje så kommer det alltid, oavsett lagstiftning och övervakning, att finnas virrpannor och dårfinkar som kan ta till olagliga metoder, med eller utan vapen. Antalet olagliga vapen i omlopp är stort och de försvinner ingenstans med en skärpt lagstiftning. Det är trots allt så att ett stort antal av de brott som begås med skjutvapen begås med olagliga sådana. Visst, du kan säkert hävda att antalet brott skulle minska med vapen inlåsta annanstans än hemma, men du kan aldrig garantera att brott inte begås i alla fall, när vapnet väl är uthämtat.

För det fjärde så får man nog se sig i spegeln och fråga sig om det inte finns tillhyggen som används vid mord och våldsbrott i större utsträckning än skjutvapen. Svaret är förstås ja. Utan att kunna vifta med statistik så är jag väldigt säker på att det begås ofantligt många fler mord eller brott med eggvapen än det begås med skjutvapen. Är nästa steg att förbjuda knivar då?

För det femte så är det fel att påstå att de mest skötsamma skjutvapeninnehavarna också kan bli våldsverkare när man minst anar det. Visst, det kan helt säkert ”slå slint” hos gemene man, men det behöver inte betyda att det är ett skjutvapen som tas fram om man vill göra skada. Det kan lika gärna vara något annat. Sedan finns det heller inga som helst garantier för att att brott inte begås fast vapeninnehavarna är tvungna att lösa ut ett vapen ur ett förråd eller från en myndighet.

När det gäller den här typen av frågor vilar ett stort ansvar på individen som sådan, och på samhället som sådant. Redan idag sållas människor bort hos polisen när de vill ha licens på ett vapen. Den kontrollen fungerar bra idag och har skärpts alltsedan skolskjutningarna. Sedan är det också som så att ett stort ansvar vilar på övervakningen och behandlingen av människor som dels inte mår bra och dels inte klarar av att ta hand om sina problem själva. Det är där resurserna ska sättas in, inte på att frånta människor deras licensierade vapen och tvinga på dem en typ av övervakning som i längden är ohållbar.

Om man kallas eller klassas som vapenanhängare om man vill att jägare, reservister och sportskyttar även i fortsättningen ska få ha sina vapen hemma i vapenskåp så kan jag ta det. Jag står för att vi idag har kunniga, duktiga och skötsamma människor som vi kan och ska lita på i frågor som den här. Jag litar på mina vänner i en fråga som den här. Gör du?

HJK tar guld, FC Lahti trillar ur.

Med knappa veckan kvar till premiären av Tipsligan ska jag försöka mig på ett tips. Jag är, som jag tidigare nämnt, en extremt dålig tippare och får jag in fem rätt är jag mer än nöjd. Klart är i alla fall att HJK tar guldet och att FC Lahti trillar ur. Sedan är det mer öppet rörande de övriga placeringarna.

1. HJK
Fjolårets mästare får åtminstone mitt guldtips. Har tappat  Alexander Ring och har Berat Sadik skadad inledningsvis, men har också värvat smart. Juho Mäkelä, Demba Savage och Rasmus Schüller kommer säkerligen att vara viktiga spelare för Klubi. Kommer knappast att vinna ligan med samma stora marginal som ifjol, men har enligt mig den bredaste och bästa truppen. Orosmolnet på Muurinens himmel är möjligen stundande kvalspel till Champions League och kanske också Europa League.

2. TPS
Har imponerat under försäsongen och tog sig till final i Ligacupen där man slog HJK efter straffar. Har värvat tämligen sparsamt men har en väldigt habil mittback i Jani Tanska och en bra hemvändare i Mikko Hyyrynen. 34-åringen kan fortfarande göra mål och ska tillsammans med Mika Ääritalo kunna stå för uppemot 20 mål i år. Har ligans, i mitt tycke, bäste målvakt i Jukka Lehtovaara och ska kunna ge HJK en match. Kanske lite för tunn trupp för att gå hela vägen.

3. Inter
Ligans andra Åbo-lag blev tvåa i fjol och får kvala till Europa League i år. Har också värvat sparsamt efter att man tappat Timo Furuholm till Tyskland. Får förlita sig på att Irakli Sirbiladze och Mika Ojala går en lika bra sommar som ifjol till mötes. Har ett intressant namn på mittfältet i nye Pim Bouwman. Inter som lag är en outsider, och med ligans bäste coach vid rodret kan man kanske blanda sig i slutstriden i år.

4. KuPS
Startade fjolåret piggt men säckade ihop en aning under senare delen av säsongen. Har värvat intressanta namn som Paul Obiefule och Chris James och har dessutom kvar både Pietari Holopainen och Ilja Venäläinen i truppen. Har VPS-bekantingarna Tero Taipale och Jan Berg i truppen och ska kunna ta en topp 5-placering. Har kanske inte ligans bästa målvaktsbesättning i Hilander/Pönttinen men ska absolut inte underskattas.

5. JJK
Fjolårets skrällag JJK har tappat Hyyrynen till TPS och Tommi Kari till FC Lahti. Ska kanske inte räknas in i medaljdiskussionerna i år, även om man har ett tämligen intressant lag på pappret. Har värvat Mikko Innanen som ersättare för Hyyrynen men går annars runt på samma stomme som ifjol. Tamás Gruborovics och Babatunde Wusu gjorde tillsammans 30 av lagets 60 mål i ligan ifjol. Något liknande lär behövas i år.

6. VPS
Fjolårets niondeplats återupprepas inte. VPS är bättre som lag i år och har, för en gångs skull, en ytterst kompetent tränare i Olli Huttunen. Är enormt beroende av att spelare som Fowler och Strandvall lyckas och har kanske en onödigt tunn trupp. Får klara sig utan Tony Björk och Ville Koskimaa och måste få igång Steven Morrissey och Jarno Parikka. Lyckas man med det blir VPS farliga.

7. FC Honka
Fjolårets ligafyra har visat tämligen pigga takter under vintern trots att man tappat spelare som Savage, Schüller och släppt Jami Puustinen till Haka. Har dock inte fyllt på med några tyngre namn och kan få det tungt då det ska spelas 33 matcher plus eventuella cupmatcher. Beroende av spelare som Tomi Petrescu, Dudu Omagbemi och Ilari Äijälä. Anonym trupp i övrigt, i mitt tycke.

8. FF Jaro
Grejade kontraktet sent ifjol och släppte in näst flest mål i ligan, bara RoPS var värre. Har tappat Patrick Byskata, Irakli Sirbiladze och Vitali Teles för att nämna några. Har dock fyllt på med intressanta namn som Kevin Peth, Mike Banner och Akil DeFreitas. Jonas Emet är dessutom tillbaka i den röda speldressen efter ett par år på annat håll. Tunn trupp, beroende av att spelarna hålls hela. Ska ändå inte behöva vara indraget i bottenstriden.

9. IFK Mariehamn
Har tappat två målvakter i Wicks och Långbacka samt Strandvall, Paatelainen x 2 och Allan Olesen, för att nämna några. Ludwig Bergström från Boden är ny målvakt, medan Patrick Byskata, Jani Lyyski, Mika Niskala och Simon Nurme ska försöka fylla resterande luckor. Intressant också att se vad Brommapojkarnas Saihou Jagne kan uträtta i finska ligan. Har det i mitt tycke lite tunt på anfallssidan, där Wilhelm Ingves får dra ett tungt lass.

10. MyPa
Har mestadels plockat in spelare från de lägre divisionerna bortsett från Nosh A Lody (Jaro) och Pekka Sihvola (Haka). Har en tämligen anonym trupp och ett av ligans sämsta publiksnitt. Tränaren Toni Korkeakunnas gjorde ett bra jobb med tämligen små medel ifjol och lär nog hålla kvar MyPa i ligan. I behov av en bra start, annars kan det bli tungt.

11. FC Haka
Har haft ekonomiska problem och har därigenom svårt att locka till sig spelare av hög ligaklass. Har värvat reslige irländaren Shane McFaul, Jami Puustinen från Honka och därtill lånat in HJK:s Kastriot Kastrati för hela säsongen och JJK:s målvakt Mihály Szeróvay fram till slutet av maj. Klarar kontraktet med ett nödrop, om man alls klarar det.

12. FC Lahti
Nykomlingar brukar av tradition ha det tungt. RoPS föll ur ifjol och FC Lahti lär få det svårt i år. Tommi Kautonen har värvat ett antal spelare med ligaerfarenhet, såsom Mika Mäkitalo, Tommi Kari och Jaakko Lepola samt Hendrik Großöhmichen från Hansa Rostock. Lär ändå få det svettigt, om inte brassen Rafael uträttar stordåd framåt och laget som helhet överträffar sig självt.

Dags att avdramatisera Mestis.

Efter att Ilves iförrgår besegrat Sport med klara 4-0 i Tammerfors och vunnit kvalet med totalt 4-1 i matcher så börjar man spekulera i framtiden. Det gäller dels ligakvalets framtid, hur det ska se ut, hurudana villkor det ska vara och vilka som ska spela det beryktade kvalet. Det gäller dels hur Sport som nu vunnit förbundsmästerskapet två år i rad ska agera för att bibehålla en god ekonomi, en slagkraftig trupp och för att kunna konkurera om en ligaplats i framtiden.

Låt oss hålla oss till det där första, det vill säga ligakvalets framtid. Börjar man bena ut Sports framtid så är det lika bra fylla i 13 kryss på en stryktipskupong. Du kan sia om utgången, men det är också i det närmaste osannolikt att du tippar rätt. I dagens pappersverion av Vasabladet talade man om flera olika alternativ för framtidens ligakval. Man talade om en utredning för att göra kvalet mer jämnt och rättvist. Man talade också om att utöka ligan till uppemot 16 lag (idag är lagen 14 till antalet) och att införa den typ av kvalserie som sedan länge spelas med stor publik och sportslig framgång i Sverige.

Att utöka antalet lag i ligan ser åtminstone jag som en utopi och en räddningsplanka för de som anser att man inte har en chans att vinna ligakval och på det sättet ta sig upp i ligan. FM-ligan är idag tillräckligt jämn och oförutsägbar (fjolårets kvallag Pelicans spelar semifinal nu) och ska i mitt tycke inte utökas. Det betyder för den delen inte att ligan ska hållas stängd. Det är inte bra för ishockeyintresset i städer och landsdelar där det inte finns ligalag. Att spela en kvalserie och rakt av kopiera den som spelas i Sverige kan också vara svårt. Det behövs i sådant fall en betydligt bättre mästerskapsserie, och inte en serie där flertalet lag agerar farmarlag åt lag från FM-ligan. Som det är idag är det fyra lag som har potential att slåss om mästerskapet i Mestis, och därmed en ligakvalplats. De kan bli fler med tiden, men vi är inte där än.

Det jag ser som en del av lösningen är helt sonika att avdramatisera Mestis. Jag kan inte påminna mig om någon serieseger som firas så vilt och så stort, men som samtidigt betyder så lite som en seger i Mestis. Visst, man kanske blir fartblind av att se Sport fira seriesegern två år i rad, men ser vi det krasst så handlar det om vilket lag som är 15:e bäst i Finland. Firas det så här stort när något lag vinner allsvenskan i ishockey i Sverige? Firas det så här stort när ett fotbollslag får kvala om en plats i högsta ligan? Svaret är ju givetvis nej, och som bakomliggande orsak kan man förstås hitta det faktum att det spelas slutspel i Mestis och inte i de två exemplen som nyss nämndes. Faktum kvarstår dock. Den som vinner slutspelet i Mestis är 15:e bäst i Finland och får kvala om en plats i ishockeyns nationella finrum.

Vore det då inte bäst att likt den svenska modellen spela en rak serie och därefter hitta en medelväg i ligakvalet? De två lag som slutar sist i serien kunde med fog spela mot exempelvis de två bästa från Mestis, eller något liknande. FM-ligan skrotade, tack och lov, kvalspelet om vem som skulle spela ligakval. Nu slutade Ilves sist och kvalade mot Sport. Lika bra kunde Ilves och HPK ha kvalat i en fyralagsserie mot Jukurit och Sport, bara för att dra några exempel. Som det är idag är seriespelet i Mestis en transportsträcka för de hårdsatsande lagen. I Sverige är varje seriematch viktig då det gäller att positionera sig inför ett stundande kvalspel. I Finland firar landets 15:e bästa lag segern i förbundsserien som om de vunnit FM-guld. I Sverige innebär en seger i motsvarande serie att ett delmål är nått. Det gör det förvisso i Finland också, men en avdramatisering av Mestis skulle absolut inte skada någon.

Istället kunde vi kanske fokusera på realiteterna och på sikt bygga upp en fungerande andradivision, likt den vi har i Sverige. Vägen dit är måhända lång, men någon gång ska det första steget också tas.

Obekväm verklighet.

Nitton minuter och aderton sekunder. Så mycket var spelat i Hakametsän jäähalli när den berömda kallduschen var som kallast över Sports huvuden ikväll. Då drog Masi Marjamäki in 5-0 bakom inbytte Jarno Laitinen i Sports mål. Fem insläppta mål på mindre än 20 minuter skvallrar om den bittra verkligheten. Det skvallrar om den skillnad som faktiskt finns mellan ett ligalag och ett lag från Mestis. Det är bara att erkänna, rakryggat och utan krusiduller: Sport var flera klasser  sämre än sitt motstånd idag.

Att det sedan dyker upp utläggningar om att det hela hade sett så mycket annorlunda ut om Sport inte låtit spelarna festa efter ett vunnet mästerskap känns bara som korkade bortförklaringar. Du kan lista mängder med utredningar, uträkningar och påståenden om hur alkohol påverkar en elitidrottare. Du kan stå på huvudet och redogöra för hur fel det är att dricka efter att man plockat hem en pokal i en förbundsserie. Hur mycket du än förklarar så kan du inte förneka att Sport i alla fulla fall var mycket sämre än lodjuren från Tammerfors just idag.

Man kan också komma med påståendet om att man inte ska fira förrän allt är vunnet. Visst, man kan säkert säga att det är fel att känna att jobbet är gjort när man väl lyft den där pokalen efter tre raka segrar mot Jokipojat. Samtidigt är det inte spelarnas fel. Så länge hypen kring ett mästerskap i Mestis är så stort som det är så krävs det en uppsjö mentala coacher för att ändra på den inställning som slår in när man väl vunnit. Det är lätt för dig och mig att säga att man ska lägga det bakom sig och ladda om. Realiteten är en helt annan.

Nu vann Ilves med 6-1, siffror som kunde ha varit större, men som säkert också kunde varit mindre. Ilves slog av på takten efter 6-0-struten efter 35.45. Perkkiös reducering med ett par minuter kvar var bara kosmetika, även om det i sig innebär en mental spärr mindre. Sport kan göra mål på Ilves, trots allt. Jag erkänner villigt att jag inte är någon stor hockeyexpert, men för mig var den individuella skickligheten hos spelarna så mycket större hos Ilves. Förmågan att hitta varandra, vårda puck och stå rätt i rätt lägen var också något som Ilves behärskade bättre.

Det att Helminens mannar gjorde tre raka mål i power play säger också en hel del. Det mest talande var kanske ändå Lassi Kokkalas avslut i andra perioden. Fri med Miika Wiikman väntade han, siktade han och föste han pucken rakt i plockhandsken på målvakt.

Ilves vinner, att döma av kvällens match, det här i fyra raka matcher. Sports chans ligger i en rejäl uppryckning på Kopparön på tisdag och att man kommer ut som ett helt annat lag inför en fanatisk hemmapublik. Lyckas man rubba Ilves då så kan man få till lite spänning i det här kvalet. Jag har hela tiden trott att Ilves skulle ro hem serien tämligen enkelt, men hade kanske inte trott på en utskåpning som den som skådades ikväll. Samtidigt gäller det att vara realist. Ilves matchas mot HIFK med bröderna Granlund, mot Jokerit med en uppsjö bra spelare och mot andra lag som håller mycket hög klass. Sport matchas mot lag som Peliitat och LeKi. Kontrasterna är stora, det måste man inse utan att ta till ursäkter som för långt segerparty och för många paraplydrinkar.

När det börjar osa desperation.

Stefan Wallin har, om man ska tro den tämligen brokiga oppositionen och delar av hans egen regering, fört Finlands riksdag bakom ljuset och låtit bli att berätta exakt och i detalj hur det verkligen låg till när det gäller bevarandet av Nylands brigad. Klart är att Wallin styrt beredningen i en viss riktning. Vi har svart på vitt att Nylands brigad hade flyttats till Obbnäs kring år 2017 om inte försvarsministern agerat annorlunda. Detta framgår i den utredning som justitiekanslern gjorde med anledning av Wallins påstådda jäv i frågan.

Wallin väljer att medge att beslutet har språkpolitiska aspekter, och att han försvarat finlandssvenskarnas grundrättigheter när han gett sin syn på saken när utredningen gjordes. Att detta sedan skulle komma som en överraskning för någon, att Stefan Wallin försvarar finlandssvenskars rättigheter, känns inte helt logiskt. Det borde inte heller vara någon överraskning efter att regeringspartierna kommit överrens om en skrivelse som den som ingår i regeringsprogrammet, och det borde inte vara tutal om saken efter att kommendören för marinen sagt sitt. Nylands brigad behövs, och det även på andra grunder än de språkpolitiska.

Det som jag kanske ser som mest intressant är den desperation som uppstår när det gäller att haka på populistiserna i riksdagen. Att Peter Albäck och hans så kallade svenska center gör det är inget nytt i sig. Han ska ha svensk utbildning i Kauhava. Att socialdemokraternas partiordförande Jutta Urpilainen inte uttalar stöd för en regeringskollega är däremot väldigt uppseendeväckande. Urpilainen, som enligt egen utsago representerar ett parti som månar om finlandssvenskarna, har uppenbarligen inte mod nog att uttala sig för Stefan Wallin och för det beslut regeringen har haft på bordet.

Att Mikael Jungner försöker krama ur det sista ur sitt partisekreterarskap i samma parti förvånar lika lite som att Albäck går ut och skriker i pressen. Jungner är, precis som professor Göran Djupsund uttrycker det i dagens HBL, en så kallad lame duck inom politiken. Att han också, fortsättningsvis, representerar samma påstått svenskvänliga parti som Urpilainen gör däremot inte saken bättre för partiet som sådant.

Grundbulten i hela diskussionen är dock tämligen enkel. Den består i ett enda ord och ligger dryga halvåret framför oss i tiden. Grundbulten heter kommunalval. Det att både Centerpartier och Sannfinländarna dundrar på har givetvis att göra med att garnisoner stängs i för dem viktiga områden. Sannfinnarna ser här sin chans att vända den nu nedåtgående trenden i opinionsundersökningarna. Centerpartiet, med Mari Kiviniemi i spetsen har tappat för mycket mark för att inte haka på, och har därtill ett uppslitande partiordförandeval runt knuten.

Att sossarna inte verkar kunna svälja det hela och uttala stöd för försvarsministern (inte ens Miapetra Kumpula-Natri gör det) är beklagligt, med tanke på att man garanterat hade krävt motsvarande aktion av SFP i ett motsvarande läge. Det ser heller inte bra ut för regeringsfasaden, men det är av allt att döma ett sätt för socialdemokraterna att göra sig synliga och få uppmärksamhet i jakten på röster i stundande val. Att man behöver gå över till populism och på ett så entydigt sätt stämma in i klagokören gör dock att åtminstone mitt förtroende för partiet dalar.

Klart är också att den rätta platsen för SFP som parti är i regeringen. Utan en försvarsminister som Stefan Wallin hade vi inte haft kvar Nylands brigad i Dragsvik. SFP som parti har fått utstå massiv kritik i många frågor, och får förstås fortsätta med det. Det är inte lätt att vara ett parti med åtråvärda kärnfrågor på programmet när det nalkas val.

Jag skrev tidigare att de så kallade politiska skiljelinjerna suddas ut allt mer. Partierna tenderar att orientera sig mot mitten och samtidigt smälta ihop till en rätt otydlig klump i jakten på mandat. Skiljelinjerna blir allt mer otydliga, och partierna dras mot klumpen med beteckningen Sannfinländarna. Priset man betalar får man kvitto på den 28 oktober.

Tudelat kring polisutbildningen.

Enligt en rapport som Helsingin Sanomat tagit del av kommer nivån på polisarbetet i Finland att sjunka drastiskt om och då de tilltänkta inbesparingarna genomförs. Man behöver knappast vara utredare eller tjänsteman för att förstå att en sänkning med 900 årsverken fram till år 2015 kommer att leda till luckor och brister hos polisen. Sänkningen motsvarar 8,5 av den polisstyrka som finns idag.

Det är inte särdeles längesedan vi unga studerande överöstes med lovord och löften om att det minsann kommer att finnas arbeten att söka och tjänster att få den dagen vi väl har ett examensbetyg i handen. Nu, när de barn som föddes efter krigsslutet på 1940-talet börjar gå i pension, låter det annorlunda, åtminstone inom vissa områden. Varför gör det då det? Anledningen är den att färre ska försörja fler och att vi idag lever betydligt längre än vi gjorde förr. Morgondagens arbetstagare ska försörja fler än vad som var fallet förr nu då årskullarna som går i pension är större än de som går ut i arbetslivet. Detta medför större kostnader för samhället, men lägre skatteintäkter, vilket i sin tur leder till en väldigt svårlöst ekvation. För bibehållen service krävs åtstramningar. Åtstramningarna syns nu i form av osthyvlar som ska fara fram över offentliga utgifter.

För att återgå till exemplet med polisen så känns det väldigt paradoxalt att vi årligen utbildar poliser som när de väl får sina examensbetyg kanske inte har något arbete att gå till. Jag har flertalet vänner som under två års tid utbildat sig till poliser, och som uppmuntrades att utbilda sig då det skulle finnas arbetsplatser att fås i januari i år. Idag är vännerna ifråga arbetslösa. Att söka tjänst som polis på finskt håll är svårt, då språkkraven gör att de finskspråkiga har förtur. Folktinget har under senare tid uppmärksammat det faktum att utbildningen på svenska i Tammerfors varit hotad.

Att vi även i fortsättningen ska ha svenskspråkig polisutbildning i Finland är en självklarhet, men lika självklart borde det vara att vi inte utbildar så stora mängder att arbetsplatserna inte räcker i en så specifik bransch som polisväsendet. Det är självklart så att man från statligt håll inte kan garantera alla utexaminerade arbete från dag ett, men samtidigt är det förkastligt att våra finlandssvenska poliser får höra att pengarna är slut och att arbetsplatserna bantas bort när hoppet om arbete tidigare varit så gott.

Det som också nämns i den rapport som HS refererar till är det att det i fortsättningen kommer att ta längre att reda ut brott, att många brott kommer att förbli ouppklarade och att glesbygden kommer att få än färre polisresurser. Vad gäller det sistnämnda så är det redan glest i Österbotten. Minister Päivi Räsänen påpekade att de specialbehov som finns i glest befolkade områden måste tas i beaktande då polisens servicenät omvärderas. Vad ministern exakt menar med det är ännu oklart, men framtidsutsikterna för jobb i Österbotten eller övriga Svenskfinland blir knappast så mycket ljusare.

Det var Saulis tur.

För dryga sex år sedan meddelade en uppgiven Sauli Niinistö att hans politiska karriär av allt att döma var över. Tarja Halonen hade vunnit presidentvalet med förhållandevis liten marginal och Niinistö, som innehaft flera tunga politiska poster fram till valet, var uträknad. Med facit på hand så kan man säga att Niinistö var uträknad, men bara för stunden. Salos store son har använt tiden mellan de två senaste presidentvalen till att bygga upp den kampanj han igår krönte med en seger över Pekka Haavisto.

2007 blev Niinistö vald till talman i riksdagen. 2009 tog han över som ordförande för Bollförbundet. Han gav alltså inte upp. Han bara fortsatte på den inslagna vägen. Sauli Niinistö har, under de år som gått sedan nederlaget mot Halonen, varit folkets stora favorit. Ingen kan säga att Niinistö inte spelat sina kort väl och förvaltat det läge han haft på ett utomordentligt sätt. Niinistö har undvikit de hårdaste debatterna, de mest kontroversiella frågorna och gjort ett stort jobb bakom de politiska kulisserna. Att han sedan tillhör ett parti som ändå får sägas vara i medgång och tala för konservativa värden gör inte saken sämre i Finland år 2012.

Den andra omgången blev aldrig spännande, dramatisk eller särdeles intressant. TV-sändningen var dryga tio minuter gammal när resultatet från förhandsröstningen kom, och redan då flög korkarna i taket på Finlandiahuset. Pekka Haavisto var besegrad redan innan de sista rösterna hade avgetts ute i landet. Niinistös segermarginal blev historiskt stor, samtidigt som valdeltagandet blev historiskt lågt.

Anledningarna till att folk inte bemödade sig att gå och rösta i samma utsträckning som förr om åren och som i den första omgången är förstås flera. Vänsterlägret hade ingen kandidat med i leken längre, Niinistö sågs som den klare segraren, Haavisto var en bra kandidat som skulle ha axlat presidentskapet på ett bra sätt och Finlands bistra vinter visade sig från sin sämre sida den 5 februari 2012. Resultatet blev hur som haver väldigt tydligt och det att Niinistö vinner med så stora siffror som han gör visar på ett starkt mandat, som Lauri Karvonen var inne på i dagens pappersversion av VBL.

I TV-studion diskuterades det huruvida valet gjort avtryck och förändrat den finländska politiken, då en grön kandidat ställdes mot en samlingspartist i andra omgången. Faktum är ju dock att presidentvalet är ett personval, som inte är så starkt förknippat med partipolitiken som man skulle kunna tro. Den riktiga fingervisningen om i vilken riktning den finländska politiken gått får vi i slutet av oktober. Då lär valdeltagandet vara lägre än 69 procent, även om det valet egentligen är det val som ligger den genomsnittlige finländaren närmast. Kommunalvalet kommer också att staka ut stora riktlinjer för framtidens Finland i och med nya kommun- och servicestrukturer. Det valet är åtta månader bort. Det är bara att kavla upp ärmarna och börja jobba.

Livets ofattbara orättvisor.

Att livet inte blir som man tänkt sig och att orättvisor är bland det grymmaste som finns har man fått erfara ett antal gånger. Igår fick många ett nytt bevis på att orättvisor slår till hårt och när man minst anar det. Leif Sjöström, Vasabladets och hela Svenskfinlands tecknare somnade bort efter en tids sjukdom. Leif Sjöström blev 54 år gammal och borde ha haft många, många år kvar. Nu blev det inte så och jag är nog inte ensam om att ha haft Leif och hans anhöriga i tankarna idag.

Personligen kände jag inte Leif Sjöström så värst bra. Jag fick kontakt med honom en vinter för ett antal år sedan när jag önskade få kopior av två serier med min farfar Göran som ingått i Vasabladet under 90-talet. Jag fick kopiorna och de hänger inramade på väggen på Skolhusgatan 7. Nästa gång jag kom i kontakt med Sjöström var när jag var med om att ordna Pampas Nationaldag 2009. Leif hade i många år gjort logon för evenemanget i fråga och gjorde år 2009 en briljant tolkning av vår grundidé. En plansch med Leifs teckning på hänger även den inramad här hemma.

Bland finlandssvenska politiker, personligheter och så kallade kändisar räknades det som ett erkännande att någon gång ha blivit avbildad i Folkets dagblad på Leifs säregna sätt. Jag hann aldrig bli det och många med mig kommer att sakna de träffsäkra inslagen i Vasabladet som ibland sade mer än en helsidesartikel.

Leif Sjöström är borta. Folkets dagblad har somnat. Minnena och de många skratten kommer dock att leva kvar. Det är nämligen sådana som Leif som fått närapå vem som helst att ha roligt åt politik och dagsaktuella händelser. Det är också sådana som Leif som fått den mörkaste och kallaste vintermorgon att kännas behaglig när man slagit upp tidningen och fått se en klockren serieruta.

Tre dagar kvar till drabbning.

Om dryga tre dygn vet vi vem som får äran att flytta in på Talludden och bosätta sig där de kommande sex åren. Om tre dygn kulminerar matchen om presidentskapet. I ena ringhörnan står förhandsfavoriten och vadslagningsbyråernas man, Sauli Niinistö. I den andra står utmanaren, den nederlagstippade Pekka Haavisto. Slår galluparna lika rätt som de gjorde under den första valomgången kommer Niinistö att gå på knock out redan när förhandsrösterna räknats klart på söndag.

På något sätt har vägen fram till den andra valdagen känts avmattad och nästan lite tråkig. En tidig gallup gav Niinistö ett övertag med över 20 procent, och bara en sådan sak gör att den här matchen känns väldigt avgjord på förhand. Jag hade själv inte trott på något annat än en seger för Niinistö, men hade kanske förutspått att marginalerna skulle krympa ju närmare valdagen vi kom. Historiskt har det varit så, och än har vi ju inga fastslagna resultat, men lite känns det ändå som om det kan bli relativt stora siffror på söndag.

Varför ser det då ut som det ser ut mellan de bägge kandidaterna? Det kan man rota i länge, men klart är ändå att Sauli Niinistö bedrivit sin kampanj på ett väldigt skickligt sätt. Han var 3,6 procent av rösterna från att bli president redan för sex år sedan och har alltsedan dess byggt upp ett kampanjmaskineri som av allt att döma ger utdelning på söndag. Niinistö har undvikit de stora rubrikerna, suttit som talman i riksdagen i fyra år och åtagit sig uppdrag som till exempel ordförandeskapet i Bollförbundet. Niinistö har, under Tarja Halonens andra mandatperiod, varit folkets favorit till att ta över presidentposten, vilket givetvis har bidragit till att han idag står där han står. Väljare tenderar att dras till favoriter och så kallade vinnande hästar.

Pekka Haavisto har å sin sida brutit väldigt många barriärer och väldigt mycket is det senaste halvåret. Haavisto låg bakom både Lipponen, Väyrynen och Soini i mätningarna i höstas, men har sedan dess spurtat starkt och gjort en mycket bra kampanj. Haavisto har lyckats samla vänsterväljare, men också liberala och svenskspråkiga. Det att hans sexuella läggning skulle ligga honom i fatet kan säkert stämma till en viss del, men å andra sidan har konservativa och äldre väljare likväl sin kandidat i Sauli Niinistö, oavsett vem som hade stått i den andra ringhörnan. Haavisto har, till skillnad från Niinistö, talat med sin utrikespolitiska erfarenhet när det gäller frågor som rör internationellt samarbete och relationer, något som också gett pluspoäng i sig.

Nu tyder som sagt allt på att Sauli Niinistö blir republiken Finlands tolfte president. Det att landet i sådant fall har en statsminister och en president som tillhör Samlingspartiet visar egentligen på den trend som har kunnat skönjas de senaste åren. Att det skulle ligga Samlingspartiet i fatet att inneha både presidentposten och statsministerposten är en myt så god som någon. Inte gick Socialdemokraterna tillbaka särdeles mycket under den tid som Paavo Lipponen och Martti Ahtisaari (och till viss del även Tarja Halonen) ledde landet. Det att sossarna år 2003 tappade statsministerposten kan inte skyllas på det faktum att man innehaft bägge posterna under en lång tid, utan ska skyllas på andra faktorer.

Årets presidentval har visat att Finland inte är det där igensnöade och inåtvända landet upp i norr som många kanske ansett. Det att Pekka Haavisto nått andra omgången bevisar motsatsen. Nu kanske Haavisto tillhör fel viktklass den här gången för att ge tungviktaren Niinistö en rejäl match över tolv ronder. Om sex år fyller Sauli Niinistö 70 år. Att han skulle vara aktuell för en period till på presidentposten år 2018 är i sig kanske en orealistisk tanke. En mer realistisk tanke är att presidentämbetet kan komma att förändras under den kommande sexårsperioden. Vem som kliver upp i ringen nästa gång återstår att se. Haavisto kan ju, om inte annat, ha avancerat ett par viktklasser.

En väntad och positiv första omgång.

72,7 procent av de röstberättigade finländarna har sagt sitt. Man vill se socialliberalen Pekka Haavisto mot den mer konservative Sauli Niinistö i presidentvalets andra omgång. De senaste gallupundersökningarna visade sig stämma ganska bra, och trots att Paavo Väyrynen såg stark ut efter att förhandsrösterna räknats, drog gallupkometen Haavisto det längre strået när valdagsrösterna räknats klart. För första gången på 30 år får Finland en president som inte är socialdemokrat, och för första gången har De gröna en kandidat i andra valomgången. Varför gick det då som det gick? Man kan sitta här till tids ände och resonera kring det, men jag gör i alla fall ett försök. Kandidaterna följer i den ordning de placerade sig igår.

Sauli Niinistö, 36,97 %
Valets store förhandsfavorit och med allt att döma republikens blivande president. Hade över 40 procent när förhandsrösterna redovisades, dalade lite under kvällen men har likväl ett stort försprång på motkandidaten Pekka Haavisto. Behöver ”bara” behålla sin röster och dryga 13 procent till för att få flytta in på Talludden. Har byggt sin kandidatur under flera år och har fått promenera tämligen ostört genom de senaste månadernas kampanj. Kommer att få brottas med frågor kring utrikespolitik fram till den 5 februari, frågor som Haavisto ska behärska bättre. Har å andra sidan de ekonomiska frågorna på sitt pluskonto.

Pekka Haavisto, 18,75 %
Valets stora överraskning och den kandidat som samlade upp röster från i princip alla partier, främst i huvudstadsregionen. Har gjort en storslagen slutspurt och plockat in en del av det försprång Niinistö hade i de sista mätningarna. Passerade Väyrynen under valkampanjens sista veckor och är nu den kandidat som ska locka de liberala väljarna till sig. Lär också bli en favorit bland ungdomarna då han har en betydligt yngre approach än Niinistö. Har lyckats få motståndarna att undvika kommentarer om hans sexuella läggning, även om den givetvis ligger honom i fatet hos äldre och värdekonservativa väljare. Har lyckats prata på ett sätt som tilltalat och har verkat väldigt lugn och tillfreds med situationen. Får mycket svårt att vinna, men hans andraplats är en seger för det öppna, toleranta och modiga Finland.

Paavo Väyrynen, 17,54 %
Lyckades inte bli president den här gången heller, trots en stark valkampanj och missnöjesväljarna i ryggen. Ledde längre racet mot Haavisto men blev frånsprungen på upploppet. Grämer sig säkert en hel del över Timo Soinis kandidatur och hade med all säkerhet nått andra omgången om de så kallade landsbygdspartierna lyckats ena sig bakom en kandidat. Var den kandidat som EU-motståndarna kunde identifiera sig med då Soini signalerade att han inte var intresserad av presidentskapet. Har lidit av kontroversiella åsikter om valutan och har förmodligen framstått som gammal och förlegad. Gör ändå ett fantastiskt bra val, sett till sina egna och partiets förutsättningar. Vi har inte sett det sista av Väyrynen än.

Timo Soini, 9,39 %
Låg länge långt fram i opinionsundersökningarna, men började stampa på stället när tv-debatterna drog igång. Signalerade att han inte ville bli president med ett ganska lojt kroppsspråk och tama debatter. Var kampanjens stora anfallsmål för övriga kandidater och fick slå ifrån sig ofta. Sades igår ha fått det understöd som Sannfinländarna i verkligheten har, även om det är en sanning med modifikation. Gjorde sin plikt som partiordförande, men kanske inte så mycket mer. Hamnade i skuggan av Väyrynen då det gällde missnöjespolitiken.

Paavo Lipponen, 6,70 %
Den kandidat som hade kanske mest att förlora på att ställa upp, och även den som förlorade mest. Får ses som valets stora förlorare då man ser till att SDP är regeringsparti och Lipponen är något av en landsfader efter tiden som statsminister. Lyckades inte engagera de egna och kom även av sig när det gällde att försvara svenskan. Kan ha lidit av sin EU-vänlighet men har också framstått som gammal och trött stundom. Tappade röster både till Niinistö och Haavisto.

Paavo Arhinmäki, 5,47 %
Gjorde en tämligen slät figur valet igenom och landade på ett resultat man kunde förvänta sig på förhand. Besegrad med dryga procenten av den andre vänsterkandidaten och ett offer för den långa kandidatlistan. Lyckades inte skilja sig ur mängden, trots en tämligen ungdomlig approach och trots försök till angrepp på både Väyrynen och Soini. Har både partiledarskap och en ministerpost att fokusera på, något som märktes stundtals. Gjorde precis som Soini sin plikt som partiordförande.

Eva Biaudet, 2,70 %
Sa själv att hon var missnöjd över resultatet, samtidigt som partiet talade om framgång jämfört med valet för sex år sedan. Hade svårt att sticka ut under debatterna och har tappat väljare till både Niinistö, Haavisto och Lipponen. Kunde inte spela ut kvinnokortet till fullo då Finland nu haft Tarja Halonen vid rodret i tolv år. Försökte att försvara minoriteter och de svaga i samhället och lyckades rätt bra, men led av att flera andra var måna om samma frågor. Tappade röster till Lipponen vad gäller språkfrågorna och hade den sett till kostnad per röst dyraste kampanjen.

Sari Essayah, 2,48 %
Kom in sent i kampanjen och kändes som den kanske mest överflödiga kandidaten. Framstod som märklig när hon inte tyckte att främlingsfientligheten i landet ökat. Har sedan hon föll ur riksdagen 2007 och valdes in i Europaparlamentet år 2009 varit osynlig inom den nationella politiken, något hon fick betala priset för i presidentvalet. Var tämligen osynlig i debatterna och försökte sin vana trogen sig på värdefrågor. Kan vara ett reellt hot mot Päivi Räsänen som partiordförande i framtiden, men är inget presidentämne.

Så, vad är då summan av denna första omgång? Tja, vi får en spännande omgång som Niinistö lär ta hem i slutändan. Vi får också en omgång utan SDP, något som inte hänt på tre decennier. De två kvarvarande kandidaterna är dessutom öppna för fortsatt europeiskt samarbete och jag hoppas att vi slipper debatt kring frågor presidenten inte har något som helst med att göra de kommande två veckorna. Det vi lär få se är en kamp om vem som är den störste landsfadern och vem som är den bästa kandidaten när det gäller ansvar för värdefrågor. Vi lär också få se små tjuvnyp från anhängarna och det skulle förvåna om Haavisto inte får utstå kritik för sin sexuella läggning från människor med dåligt spelöga. Haavisto kommer att ge Niinistö en välkommen match, även om det inte lär räcka den här gången. Två spännande veckor ligger framför oss. Det gäller att njuta av varje sekund nu för oss nördar.