Det är ganska enkelt att agera opposition och ställa den egna, perfekta, åsikten mot motståndarens. Det är enkelt att peka på hur man skulle ha gjort istället, och hur man kunde ha undvikit att falla i de gropar som motståndaren fallit i. När man sedan står där själv, med avgörandet i hand och när allvaret väl infinner sig, då är det svårare. Jimmie Ņkesson, Sverigedemokraternas partiledare, gick till val med löftet om att ta hem de svenska trupperna från Afghanistan. Nu, efter att en svensk soldat stupat, börjar han vackla. Han vill plötsligt inte tala om datum, om ett snabbt slut på operationen. Han vill plötsligt inte tala om vad han lovat sina väljare bara för en månad sedan. Det är sådant som kostar förtroende. Både Sverige och Finland bör vara kvar i Afghanistan. Så är det bara. Det är inte vi som ställt saker på sin spets i landet, och det är inte heller vi som startat det krig som ännu inte är slut. Det är däremot vår skyldighet, som kunniga militära makter, att göra en insats. Utan utländsk militär i Afghanistan faller landet samman. Trupperna behövs för att skydda civilbefolkning, för att säkra vardagen för invånarna och för att bevara freden. Det där sista är tvetydigt. Enligt vissa råder det fullt krig i Afghanistan, enligt vissa inte. Styrkorna behövs dock, i vilket fall som helst, för att så långt det bara är möjligt, bevara freden på respektive områden. Det är det som Ņkesson verkar ha missat. Utan en svensk insats försvåras vardagen för barn, unga och för landets kvinnor. Motsvarande hjälp kan inte ges av biståndsarbetare. Inte i nuläget.